Historik

Tillbakablick av Yngve Holmgren

 

Hamnen, bryggorna, klubbhuset, ja det bara finns där…

Tänker dagens båtfolk någonsin tillbaka på när det inte fanns där? Ägnas det en tanke åt dem som byggt upp hamnen, allt jobb som lagts ner och de sömnlösa nätter det ibland inneburit. Nej, det bara finns där!

Sigge Eklund och jag är de som varit med längst i ASMK och följt dess

historia. Jag tänker här ge en liten återblick av mitt liv som ”sjöman” och vad som hänt under min tid i ASMK och ASEF.

 

Redan som liten var jag sjö- och båt intresserad. När jag gick i 5:e klass frågade jag och min 3 år äldre skolkompis, Per Mårten

Eriksson (som vuxen, ägare till Milens truckar i Örebro), vår

slöjdlärare om vi kunde få bygga oss segelbåtar (badbåtar) i slöjden. Vi fick ok på detta och fick t.om. jobba i slöjdsalen efter skoltid för att hinna sjösätta före sommarlovet.

Farsan var målare så det försvann färg för honom till båtarna.

Pers pappa var busschaufför och i bussarna fanns svenska

flaggor som skulle pryda bussarna vid högtidliga tillfällen, så

här många år efter kan det ju nämnas, att dessa flaggor kunde ses i aktern på våra båtar. Båtarna hade mast, så mamma fick offra ett lakan till segel (vikingasegel). Så kom sjösättningsdagen, Per och jag hade lånat cykelkärror av samhällets båda affärer för att kunna frakta båtarna till sjön, och hela storskolan fick en friluftsdag.

En sådan känsla som jag upplevde vid den sjösättningen har jag aldrig haft senare, fast jag varit på Vättern sedan 1972.

Alla klasskompisar, killar och tjejer, skulle naturligtvis ha en provtur så hela dagen gick åt vid Kyrksjön i Lerbäck.

 

Blev medlem i asmk.

Jag har haft ett stort radiointresse, sedan början av 60- talet handlade jag komradio av en grossist och sålde.  Det var då som jag fick kontakt med ASMK. Klubben hade bestämt sig för att radio på sjön var en stor säkerhet, jag blev kallad till ett årsmöte för att visa upp olika stationer samt att förklara hur apparaterna fungerade, montering, och radiodisciplin eftersom televerket ständigt lyssnade på 27 och 29 MHz.

Jag fick en stor beställning till klubben genom Sven Karlsson, då inge annan radiohandlare kunde sälja billigare. Jag blev ”nästan” tvingad att bli medlem i klubben och i styrelsen, för att televerket krävde ett radioombud som de kunde skälla på om radiodisciplinen åsidosattes, och det kunde hända på kvällarna på veckosluten.       

 

Hamnen.

På den tiden hade vi ingen hamn så vi låg med båtarna överallt i vassen och många låg för boj på svaj. Vår ordförande, som hette Göran Johansson och var ekonomichef på Volvo i Hallsberg, sa på ett styrelsemöte som vi hade på Ritz kafé att;

- Nu måste vi se till att få en hamn. Askersund stad får ju skämmas som inte har en småbåtshamn. Jag har skissat på en hamn och har bokat in en sittning med kommunchefen och tänker komma med ett förslag. Samtidigt har jag tagit reda på att kommunen får 50 % i statsbidrag till hamnen.

 

Hur gick det sen?  Jo, efter flera sittningar med kommunchefen, kallade

Göran till ett extramöte, kom med ett brett leende och sa;

- Vi kommer att få en hamn. Det var den bästa person jag förhandlat med, han begrep ingenting om båtar, jag fick precis som jag ville.

 

Varför äger vi hamnen?

Hamnen, som projekterades till 2 miljoner kr, började byggas men skulle i själva verket kosta 1 miljon med stadsbidraget. Vi hade en del invändningar bl.a. att kranen var för låg och att jollerampen lades mellan bryggorna C och D. Vi påpekade då att det inte skulle gå att segla ut eftersom det var så trångt mellan bryggorna. Vi fick vi till svar att går det på andra ställen så går det i lilla Askersund.

 

Priset per bryggmeter baserades ju på 1 miljon, allting såg bra ut och vi

flyttade in i hamnen till rimlig kostnad, men året därpå kom smällen. Kommunen hade klantat till det och sökt bidrag för sent, vi fick ingen million!

Helt plötsligt blev det dubbelt så dyrt samt att kommunen hade gubbar som gick i hamnen och i princip inte gjorde någonting, men varenda timme räknades. I fullmäktige fastslogs det att varenda krona skulle båtägarna stå för, kommuninnevånarna skulle inte subventionera rika båtägare.

Vi hade då ett krismöte för vi förstod att det skulle bli svårt att fylla hamnen med båtar så att kommun skulle få full pristäckning för alla platser. Detta skulle ju drabba oss befintliga båtägare ytterligare.

På mötet hade Göran ett förslag i bakfickan; 

-    Vi bjuder kommun 1 miljon för två bryggor!!!!!

 

Var han inte klok?

 

-    Vi i styrelsen skall borga för ett lån på 1 miljon kronor. Det är enda sättet att minska kommunens lån och vi köper själva så många båtplatser vi kan, annonserar och säljer, vi går i land med det!

 

Max Granström, som var politiskt engagerad, Bosse Karlsson och jag blev utsedda att uppvakta kommun med vårt förslag. Vi bestämde en träff i

”maktens boning” och framförde vårt förslag. Inget namn nämns, men

Kommungubben han tittade på oss alla tre, for upp och skrek; ”Är ni så osolidariska att de som har pengar ska kunna köpa en plats och ligga där billigt, och de som inga pengar har ska få betala dyrt. Mötet avslutat!”

 

Som tur var, var det en protokollförare med, så efter någon månad kontaktades Göran av kommunchefen. ”KÖP HELA HAMNEN”, han hade nämligen sett protokollet.

Nytt krismöte.  Köpa hamnen. Två miljoner. Det mesta måste lånas och styrelsen måste borga. Det blev ett nattmöte. Bosse höll på att bygga hus och alla var vi rädda om våra hus och slantar. Sent omsider var vi överens VI KÖPER HAMNEN. De flesta av oss köpte både två och tre platser för att få in så mycket pengar som möjligt. En del av oss har flera platser kvar och för att vi gjorde en god gärning på den tiden får vi betala dubbel avgift idag.

I och med hamnköpet bildades Askersunds småbåtshamn ekonomiska förening.

Hamnen fylldes efter hand med fler båtar och vi gick iland med hamnköpet.

Vi hade också trevligt, årsmöten på gamla statt, knytkalas på Hjortholmen

med långbord, kräft- och surströmmingsskiva. Göran hade ofta med  sig dragspelet och det dansades mellan trädrötterna så gott det gick. Trogna medlemmar var naturligtvis ”BlusHolger” och ”Skräddar’n från Åsbro” med sin lilla snipa PIA. Gösta "Bergslagsbåtar" Bergman ordnade ibland med navigationstävlingar i skärgården med "fina" priser.

 

Klubbhuset.

Göran flyttade till Småland, och efterträddes av Max Granström som ordförande. På ett möte hade Max med sig ritningar på klubbhuset;

-    Jag har bett stadsarkitekt Stig Perryd ”som är medlem” att rita ett klubbhus åt oss. Vi måste ha ett klubbhus att vara i så här kan vi inte ha det.

-    Jaha, å vem skall bygga det då?

-    Det skall vi göra själva !!

Det var chock nummer tre. Vilket arbete att bygga ett klubbhus, skulle det gå att få medlemmarna att ställa upp på ett så stort projekt?

 

- Sågen i Olshammar skall läggas ner sa Max, jag skall åka dit och köpa

allt virke som vi skall ha och du Yngve kan klyva och hyvla det om det

behövs. 

 

Grunden till bygget lades av mig och några andra en sen höstdag, iskall med snöglopp i luften, sedan fortskred bygget med Max som byggherre ända tills klubbkassan var tömd, sen var det stopp.

Extramöte igen! Bankerna lånade inte ut en krona, bygget stod halvfärdigt.

De som är lite äldre kommer säkert ihåg bankernas lånestopp, fastän vi hade goda kontakter med bankfolk så var det tvärstopp.

Svark, som var kassör, vädjade på mötet om vi som privatpersoner kunde låna ut pengar till klubben så bygget kunde fortsätta. Jag som företagare hade en liten summa som jag kunde undvara, även Roland Strömberg lånade ut pengar så bygget kunde fortsätta. Senare kom nya medlemsavgifter in, och klubbhuset byggdes färdigt.

 

Klubbhuset är beundrat av många, och jag vill ge Stig Perryd en extra       eloge för den lite djärva satsningen med snedställd panel, och de långa limträbalkarna i taket.

 

Ja, åren har gått och jag har slitit ut många ordföranden. Ibland har jag

haft svårt att hålla ”käften” men ibland behövs en tjurig gubbe, som någon

sa.  Det som jag tjatat om i nästan femton år är utbyggnaden av kranplattan. Jag har lyft många båtar och sett så många ramlat i och en del har skadat sig illa. Bägaren rann över när det kom en båttransport från Stockholm, chauffören ramlade i och han fick åka i bara kalsongerna tillbaka.

 

Nuvarande ordförande Mats Nilsson tog tag i saken omedelbart när han fick höra om problemet. Nu är det klart och visst blev det bra!

 

Men som sagt, hamnen, bryggor, klubbhus de bara finns där...

 

Yngve Holmgren.

 

Adas brygga

                                             

På 60-talet och tills i mitten på 70-talet fanns en brygga vid lilla Hjortholmen inne i lagunen jämte berghällarna som sluttar brant ner i vattnet. Bryggan lät byggas av Bertil Arvidsson som var chef på Aspa bruk, och var ägare till en fin träbåt. Antagligen ägdes skärgården på den tiden till största delen av Aspa, och bryggan var säkert inget svartbygge, bryggan döptes till Adas brygga eftersom Arvidssons fru hette Ada. (Hon var högsta chefen på, Askersunds sjukstuga, som det hette på den tiden)

 

Bryggan var stor och bred,och måste varit en tillgång, när Aspa hade utländskt affärsfolk, och Arvidsson bjöd på en skärgårdstur, vickning på bryggan, kanske t.o.m. ett dopp om temperaturen tillät. Bryggan var ju privat,  Arvidsson hade båtvänner även från Askersund som hade förmånen att få ligga där, även vi andra samlades ofta där, och midsommar var det självklart dans på bryggan, även vi andra tillfällen, om t.ex. Göran hade med sej dragspelet.

 

Båtarna blev ju större och större och så småningom hittade Motalabåtar upp till "våran skärgård" och ofta lade dom till vid bryggan, och när Arvidsson kom ut på lördagskvällarna ombads dom flytta på sej, oftast skedde det utan större

problem. Men en lördag när han kom ut var bryggan ockuperad av Motalabåtar, och när han påtalade att bryggan var privat blev han utskälld, och bads fara åt (ja ni vet) Arvidsson vände hem igen, men på måndagen beordrade han några jobbare att åka ut och riva bryggan, han ville inte ha något bråk och käftande varenda gång han kom ut dit. Vi andra båtägare respekterade att bryggan var privat, men kunde naturligtvis få använda den när han inte skulle ut någon helg.

 

Arvidsson är borta nu, men hans fru Ada bor på ett äldreboende i Askersund.

 

Y. Holmgren.